Som recensenterna påpekat ser Inception ut som en två timmar lång bilreklam, av den där typen där motorvägarna rullar ut sig framför den rätta bilmodellen och skyskraporna bugar sig. Jag hade egentligen tänkt komma med lite kulturkonservativt gnäll om hur Hollywood slätar ut science fictions idéer för en masspublik, i det här fallet specifikt Philip K. Dicks skildringar av delade drömmar som gemensamt skapade verkligheter, men tyckte sen att Inception knappast är värd några större idékritiska utbrott. Idémässigt är det en märkligt likgiltig film trots alla sina försök att à la Matrix mångordigt förklara just idéernas kraft att forma världen. Dick stod på en fast filosofisk grund när han analyserade verklighetens natur, i Inception handlar det bara om klibbigt moraliserande när huvudpersonen Cobb i slutet väljer verkligheten och familjen framför drömvärldarna. I början är handlingen riktigt lovande när Leonardo DiCaprio samlar ihop en grupp experter att utföra ett brott. Det stannar vid en ansats och någon Ocean's 11 blir Inception inte i det hänseendet. Huvudpersonerna är för ointressanta för det, och förhållandet mellan dem utvecklas aldrig närmare. Trots att de alla är inne i samma dröm! Visuellt ser Inception som man kunde vänta mycket bra ut, och inte led jag ju på något sätt av ett par timmars välgjord underhållningsfilm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
För mig är Inception den perfekta Bond-filmen, film som underhållning förvisso, fast den där frågan om vad som är konst och vad underhållning har jag aldrig lyckats lösa på ett tillfredsställande sätt. Inception framstår inte så mycket som en film om delade drömmar utan mer som en dröm om filmer, filmgenrer, Hollywoodtraditioner. Och också i viss mån en film som aktualiserar filmmediets relation till frågor om tyngd och tyngdlöshet, tempo, droner, lek och allvar, spel, det roliga med film. En film jag kom på att den i viss mån liknar är Hitchcocks klassiker från 1935, The 39 Steps. Det kinestetiska förenar de två filmerna.
Jämför också David Thomsons syn på Inception:
"This absence of “R”-heavy violence isn’t just a way of letting the teenage audience into the theatres without subterfuge. It’s part of the airy sense of play that oxygenizes the picture. Indeed, the thing I like best about Christopher Nolan’s film is that with all the attendant prospects of a Big-Time Metaphor (film equals dreaming), and the chance of major World-Ending Political Intrigue, the mission impossible here is as silly and evanescent as why people play golf, chess, or postman’s knock. It’s just that the game is pretty and passes time in an elegant, harmless way.".
En underhållningsfilm är en film som en kulturkonservativ bloggare inte riktigt orkar tända på. Jag måste medge att jag hade lite svårt att ta Inception på allvar just för att det visuella uttrycket alltför mycket påminde om bilreklamernas maktfantasier. T.o.m. den dämpade (maskulina?) färgskalan var samma som i en Audi-reklam.
Håller med om det, alltså att det finns en nära koppling mellan reklam och Hollywoodfilm i dag. Just den aspekten vore värd en egen undersökning i och för sig. Går förstås båda vägarna detta och det vad gäller inte bara själva filmandet utan också kunnandet, personerna bakom kamerorna.
Se också vad gäller närheten Hollywood - reklam Martin Scorseses The Key to Reserva.
http://www.scorsesefilmfreixenet.com/video_eng.htm
Skicka en kommentar